Hela systemet för habilitering och handikappservic är förnedrande, ineffektivt, byråkratiskt, splittrat och allt annat än en ”enluckeprincip” för den funktionshindrade jämte familj. Vad familjerna behöver är en fungerande vardag – vad de får är en krånglig, övervakande, ifrågasättande men aktivt mariginaliserande byråkrati och ett ”det görs åtminstone inte här”. Diskontinuitet och papperskrig är nyckelorden. Ingen vet vad den andra gör. Bara familjen har koll på helheten, men saknar fullmakter att leva sitt eget liv.
Vi saknar yrkesfolk på svenska inom assistens, lärarkår, utbildningsverk, materialproduktion, logopedi, omsorg och socialvård. Många andra yrkesgrupper inom habiliteringen förekommer just inte på svenska. Ändå tar man inte till Plan B i servicen eller anställer anhöriga som kan jobbet och besitter en otrolig kompetens. Många kommuner håller sig till ett enda sätt att erbjuda servicen fast lagen nämer variationer på temat.
Bristen på skolböcker, material, hjälpmedel och kompetenta personresurser cementerar barnen på en tidig utvecklingsnivå och hindrar dem att nå sin potential. De gravt talhandikappade fråntas sin yttranderätt då inga hjälpmedel, inga skolmaterial och få AKK-talande anställda förekommer. Också ordförrådet i alla kommunikationshjälpmedel syftar till en viljelös, men lydig, individ som på sin höjd vill ha en banan. Att berätta om övergrepp är inte ens tekniskt möjligt. Hjälpmedlen är för snäva och de kommer för sent och utan konsultation vid ibruktagningen eller länk till skolarbetet och vardagen.
Trots att handikapp- och omsorgslagstiftningen är rätt högklassig, tillämpas den inte i praktiken och detta kan ske ostraffat. Kommunerna räknar med att familjerna inte orkar processa. Nedskärningar inleds från de redan i decennier oibruktagna tjänsterna och från den haltande servicen framom att revidera utbudet och ge familjerna upprättelse. Vi har ingen socialansvarighetslag i Finland – kommunerna får ostraffat underbudgetera socialbudgeten. Och det gör de. Det vore enkelt att ta reda på behoven (och att åtgärda dem) genom uppsökande verksamhet och tex Jaatinens serviceplaneblankett. Den lagstadgade servicehandledningen och serviceplanerna fungerar inte. De anhöriga mariginaliseras och utnyttjas över bristningsgränsen. Individuella eller språkligt anpassade tjänster finns inte – servicen kvitteras en axelryckning.
Bemötandet: det är vanligt att inte teckna eller prata (utvidga ordförrådet) med det icke-talande barnet för att man inväntar dess initiativ först, att på dagis skuldbelägga familjen för att barnet ställer till besvär (med sin närvaro) då man lider av underbemanning, att rakt i ansiktet föreslå att specialbarnet stannar hemma om personalen är sjuk och att låta den minst erfarna drabba barnet då man har vikarier.
Övergrepp av olika slag förekommer. Det betyder inte ”enbart” våld. Det är ett multipelt övergrepp att inte kunna barnets språk, att straffa det för våra missar och att i grupp hoppa på ett barn för att ”lugna” det. Att dessutom anmäla barnet som upphovsman till ett arbetsolycksfall (t o m utan men) är ett flagrant exempel på övergrepp som förekommer i vardagen. Det är ett övergrepp också då kommunikationsmissar hos de vuxna leder till bestraffning eller medicinering – för barnet.
