Vad är alternativ och kompletterande kommunikation? På samma sätt som döva eller hörselnedsatta använder sig av teckenspråk eller blinda och synnedsatta läser med punktskrift, har kommunikationsmetoder utvecklats för de gravt talhandikappde. Oförmågan all tala eller att tala tydligt, kan vara medfödd eller ha uppstått pga sjukdom eller skada. Många gravt talhandikappade har funktionsnedsättningen parallellt med autism och/eller utvecklingsstörning, men det behöver inte vara så. Alternativa kommunikationsmetoder innebär att man kommunicerar med tecken, mimik, kroppen, bilder och symboler – för hand eller via olika mer eller mindre sofistikerade hjälpmedel, talapparater av olika slag. Vi kallar det AKK, på engelska AAC. Om man bara använder tecken som stöd, förkortas det TAKK. Det är inte samma sak som teckenspråk. Till de alternativa kommunikationsmetoderna för gravt talhandikappade hör bruket av stödtecken och tecknat tal. Stödtecken innebär att man tecknar det talade språkets huvudord, gör budskapet tydligare och talar långsammare. Tecknat tal innebär att man tecknar alla ord, men man följer det talade språkets ordföljd och grammatik. I bägge fallen talar den talande omgivningen med den funktionshindrade, vilken hör det talade språket trots sin oförmåga att själv producera (tydligt eller fullständigt) tal.
Förr lärde man ut stödtecken och hade enkla kommunikationspärmar med stora bilder för en baskommunikation. Senare kom rätt klumpiga talapparater av olika slag in. Det kunde gälla ett rutfält med färdigt inbandade meddelanden (lite som på en telefonsvarare eller bandspelare) eller så var talsyntesen kopplad till en komplicerad programmering på en dator. Idag finns det ’appar’ för iPad och snabba talsynteser för datorer, men det är den funktionshindrades egen förmåga, mobilitet, helhetssituation och kommunikationsbehov som skall styra valet av hjälpmedel. Inget är i sig bättre än det andra, de passar bara olika personer olika bra.
Inget barn utvecklar en språkkännedom i ett vacuum. Vi talar till, frågar, svarar, uppmuntrar, berikar och utvecklar språkbruket hela tiden.
För gravt talhandikappade är det inte lika lätt. Allmänheten kan inte tecken och den känner inte till bildkommunikation. Inte alla specialister gör det heller. Den tekniska utvecklingen är så snabb att familjerna ofta känner sig, sina behov och det existerande utbudet långt före byråkratin hänger med. Det gäller att kämpa och att stå på sig. För proffsen gäller det att hänga med i utvecklingen och att lära sig också av familjerna. Vidare är det ytterst viktigt med en god dokumentation. Familjerna riskerar att inte få någon hjälp om dokumentationen är dålig eller om behovet faller mellan två stolar inom en och samma kommun för att en apparat kan anses höra hemma inom social- och hälsovård alternativt inom undervisningssektorn. Barnet borde vara berättigat till två apparater, gärna förverkligat så att allt finns i samma apparat eller så att den andra är en iPad eller en iPod.
Generellt kan man säga att många inom daghems- och specialskolpersonalen fått en grundläggande utbildning i tecken. Teckenvalet är det traditionella och följer inte alltid behoven i vardagen. Det är sannolikt att banan och bröd är viktigare än björn och räv.
Omvärlden tenderar att tystna runt ett talhandikappat barn. I stället för att öka stödet, gärna med hjälp av bilder, föremål, miner och tecken, tystnar man och inväntar barnets egna initiativ. Hur skall barnet veta att någon annan förstår tecken? Hur motiverar man sin väntan, inte inväntar man ju sk normala barns tal heller. I början finns en pinsamhetströskel, man kan känna sig fånig då man tecknar, pekar på bilder eller viftar på föremål. Då är det viktigt att minnas i vems tjänst man är och att det i gruppen sannolikt finns andra med språksvårigheter – ofta bland dem man inte ens gissar att har det – som kunde dra en nytta av språkstödet. Vissa enheter koncentrerar sig på ett tema i en månad. Det är inte så klokt – vardagen gäller så mycket annat är en sagofigur eller en färg. Andra förivrar sig och tecknar allt och en svada av ord. Då missar man poängen med stödtecken.
Tyvärr råder det en brist på bilder och material och på tid att framställa sådana.
Ofta råder det en brist i vardagen i att använda sig av alternativ kommunikation i all kommunikation: bägge vägarna, utvidgning av ordförrådet, inlärning genom exempel eller en påvisad acceptans att AKK är ett förstaspråk och ett etablerat språk. För ofta fuskar man lite och anser att det räcker om barnet förstår och lyder, utan att det utvecklas eller får yttranderätt. Ibland märker man inte att man talar med ryggen vänd mot den som skall ’lyssna’ på tecknen. Sällan kommer man på att rita och berätta på lösa papper – det blir mer realtida då.
Också de som är rutinerade AKK-användare bland tjänstemän och specialister i vardagen kan ibland tappa bort sig och glömma att själva använda AKK och att utveckla den andras förmåga i detta.
Det kan vara skäl att knacka bort rosten ibland och att fräscha upp minnet med tecknen, kommunikationspärmarna, talapparaterna och de moderna apparna och programmen. Lika viktigt är att kontinuerligt fundera på hur dagens olika programnummer effektivast kunde samexistera med AKK och vilka andra detta kunde betjäna. Använder vi den IT som vi har? Om ja, kunde vi använda den bättre? Om nej, vad beror det på och kan vi få hjälp i vardagen för detta? Använder vi oss av AKK inom specialundervisningen? Hur? Kunde vi göra det bättre för respektive individ och för gruppen?
Hur bra känner vi till autism och utvecklingsstörning? Vad är viktigt i undervisningen, bemötandet, kommunikationen och i livet för dem? Hur kan jag bidra till detta?
Vad innebär omsorg och vad innebär bemötande? Vilka bemöter jag dagligen och hur borde det ske? Vilken roll har anhöriga? Vad kan målgruppen själv bidra med?
Vad är övergrepp? Vad annat än våld mot person eller sak är ett övergrepp? Hur kan jag förhindra övergrepp? Hör utbrott till autism? Är de beteendestörningar eller ligger orsakerna annanstans? Vad kan vi göra för att skapa en trygg och förutsägbar miljö? Hur bidrar vi till den funktionshindrades rättsskydd?
Hur bidrar vi till rättsskyddet då vi dokumenterar saker? Kunde vi tänka på något nytt då vi testar och undersöker barnen?
Hur är det med teckenundervisningen och med talterapin? Borde jag skriva ner dem i habiliteringsplanen och i utlåtandena? Vem berättar om detta för familjen? Hur kan jag bidra till enluckeprincipen för de anhöriga?
Vi konsulterar, undervisar, handleder, gör material och utvecklar metoder, utvecklar, och lobbar i frågor som rör den praktiska kompetensen i vardagen inom alternativa och kompletterande kommunikationsmetoder, teckenundervisning, specialpedagogik, AKK-specialpedagogik och bemötande.
Vi ställer gärna upp i att utveckla kompetensen och arbetssätten för experter (inom habilitering, utbildning, social- och hälsovård, sjukvård, organisationer), anhörigexperter, funktionshindrade, ledning, tjänstemän, politiker, statsmakten och den breda allmänheten.
Läs mer om våra tjänster kring
Rättsfrågor (lagstiftning och rättsskydd ur den funktionsnedsattas perspektiv och vad det kräver av myndigheter, tjänstemän och personal) (fi. oikeus)
Yttranderätt (värdegrund, tänkesätt, processer, bemötande, etik och stöd) (fi. puheoikeus)
Rätten till en egen kommuniktion i livets alla skeden och i vardagen, alternativ och kompletterande kommunikation och kompetenser hos brukare, anhöriga och anställda att bredda på kommunikationsförmågan (fi. puhe)
Lämna ett svar