Förfrågan – bruket av tecken och av AKK

Förfrågan / bruket av tecken och av AKK – Kommentera efter artikeln eller gå på vår FB-sida Puheoikeus.fi och svara på frågorna, tack!

I vilken mån får du och din familj tecken- och kommunikationshandledning (som anpassningsträning)? Hur många timmar i året? Hör de närmaste släktingarna och skolans personal till målgruppen för handledningen också i praktiken? I vilken mån klarar näromgivningen (föräldrarna, syskonen, far- och morföräldrarna, kusinerna …., de familjebekanta och de olika personalgrupperna)  av AKK? Berikar de och breddar de den kommunikativa kompetensen? Hur är det med talterapeuterna/logopederna? Övriga terapeuter? Socialsektorn? Hälsocentralen? Tandvården? Sommarlägren? Eftisledarna? Myndigheterna?

Det är vanligt att den autistiskes omgivning tystnar. Det är lika sorgligt och vanligt att individens omgivning inte ”täcks” använda tecken (eller talapparater) för att det ”ser så löjligt ut bland folk”. Det är mycket vanligt att man inte känner till tecknen eller så klarar man av de 50 vanligaste kring mat, verb och kläder. Det är vanligt att talet är normalt, inte långsammare. Det är också vanligt att man talar som till en ”stollboll”, med förställd röst, typ ”haaaar duuu roooligt”. Det är överraskande vanligt att man inte ens vågar beröra kommunikationsapparaterna och att man inte får handledning i bruket.

Det är vanligt att omgivningen slutar umgås med familjen framom att lära sig att kommunicera med de närståendes svagaste länk, på individens förstaspråk, tecken och/eller AKK.

Det är vanligt att omgivningen nöjer sig med att specialbarnet ”inte stör just alls”, ”det förstår ju eller är i alla fall lydigt” (eller har i sig inte förstått någonting alls), et ”paket”.

Det är vanligt att man inte alls talar till barnet. Det tillåts bara vara i samma rum, men ingen bryr sig. Det bara ”finns”. De andra har sina diskussioner, specialbarnet får vara med bara det är ”tyst och hovsamt”. Ingen kommer på idén att berika språket eller att vidtala barnet/ungdomen/den vuxna.

Hur många hälsar på specialbarnet framom att invänta dess belevade beteende i en främmande, social situation? Det är ju här barnets största utmaning ligger. Skall barnet vara initiativtagaren till interaktion? Brukar vi kräva det av andra barn?

Hur många har erfarenhet av att dagispersonalen (eller någon annan grupp) säger att de inte använder tecken ”eftersom barnet inte tecknar till oss”? Är man på motsvarande sätt stum med andra barn, tills de inleder en dinskussion? Specialbarnet kan inte veta huruvida personalen kan teckna.

Vilka är, enligt er erfarenhet, de ”samlade förklaringarna” till att näromgivningen inte tecknar eller använder sig av kommunikationshjälpmedel (AKK)? Den egna hälsan? Händerna, man kan ju inte teckna med mina händer? Det att barnet ”ändå verkar förstå”? Ingenting, ingen förklaring eller motivering? Det att ingen handlett eller visat? Att ”man säkert inte kan förstå barnets tecken, eftersom de säkert är inexakta” (förstår man babbel?)? ”Sk-t samma” (”det är ju inte mitt barn”)?

Hur många specialbarn med talhandikapp ”drabbas” av en överväldigande kompetens där dagiset, skolan, eftis och terapeuterna både kan, använder och utvecklar sin egen och barnets kommunikation och bruk av hjälpmedlen? Har du stött på fantastiska kommunikationsmiljöer? Har du stött på dem inom habiliteringen? Klarar boendet och arbetet/arbetscentralen av tecknen och AKK? Använder de sig aktivt av dem? Utvidgar de brukarens kompetens och vardagliga bruk, målinriktat? Känner du till socialarbetare inom handikappservicen/omsorgen som brinner för teclen och AKK och som talar detta flytande? Hur är det med skol- och bildningsdirektörerna? Talar någon med tecken och AKK inom Utbildningsstyrelsen (OPH)?

Finns det inom våra familjer (klienter, familjerna själva) sådana som är flerspråkiga med talande släktingar? Talar man flera språk inom dessa familjer? Om ja, varför gör man inte motsvarande med den svagaste länken på dennas förstaspråk, tecken och/eller AKK? Därför att man nu inte riktigt ”räknar med” den talhandikappade?

Dela med dig av dina erfarenheter, oavsett om du är familjemedlem, släkting eller anställd. Berätta också om ni har fått anpassningsträning kring tecken och kommunikation och om ni inom personalen erbjudits vidareubildning i det språk era klienter talar och vilket språk ju utvecklas som livslångt lärande. Nya levnadserfarenheter kräver nytt och utvecklat språkbruk. Det kräver bättre hjälpmedel och uppdateringar av teckenbanken och av AKK i stort.

Vi tackar i förväg för era svar. Tillsammans når vi längre! Du kan svaragenom att kommentera artikeln här på sidan, skriva en kommentar på vår FB-sida eller skicka e-post till adressen grahnterry@gmail.com

Om du/ni behöver handledning, kan Puheoikeus.fi (yttranderätt) hjälpa på finska, svenska, engelska, franska eller tyska. Tag kontakt!