Vad säger inte närståendevårdarersättningen om samhällets värderingar eller totala ignorans då man inte ens verkar känna till yrket som livslång heldagssyssla? Alla lyfter inte klappen på huvudet som tillägg till en lön eller pension. Vissa är närståendevårdare på deltid eller jobbar temporärt under en (betald) sabbatsledighet, andra är både heldag och livstida, för samma ersättning (eller utan någon ersättning alls). Det kallas utnyttjande eller slavarbete i andra kontext.
Låt oss göra två enkla räkneoperationer:
1. Värdet på närståendevårdarens arbete (= inbesparingen för kommunen) är över 240.000€/år för en utvecklingsstörd jämfört med alternativkostnaden på olika ”hem” (anstalter). Samtidigt förlorar den anhöriga motsvarande i intäkter och i kommande pensioner varje år. Det blir ett värde på 500.000€/år som ingenstans syns, förutom i utmattning och i sämre hälsa för vårdaren och i livskvalitet för den funktionshindrade. Enligt utländsk forskning står de anhöriga för 85% av de totala kostnaderna för autismvården (i form av inkomstbortfall) och de sparar samhället en kvarts miljon i året plus mängder av pensioner, samtidigt som samhället förlorar viktiga skatteintäkter. Dessa halvmiljonstyper (per annum) borde ses med respekt, kallas omsorgsänglar och bemötas därefter – också med lön, tex dubbel eller trippel närvårdarlön! Under en 50-årig karriär står den anhöriga för en 25 miljoners investering plus ränta på ränta, utebliven pension och en för tidig död, inte minst pga en gnagande oro för tiden efter ens frånfälle. Det är ett hårt pris för samhällets medvetna lagolydnad och ignorans. Tillägg till ekvationen att många av de anhöriga bereder alla skolmaterial (för att inga finns och de tvingas därtill), står för kostnaderna för hjälpmedel, program och för kompetensutvecklingen, är ledare inom kommunikationshjälpmedel, utbildar andra och jobbar 4-8 timmar per av andra fakturerad timme. Detta för 400€/månad. Skammen går på torra land.
2. Med bara 25 dagar på de utvecklingsstördas sommarläger, dvs fyra (idag rumphuggna) 6-dagarsläger och en dag till, blir den ansvariga lägerledarens ersättning 3.750€ /månad, med lite fler dagar över 4.000€, dvs årsinkomsten för anhörigvårdare. På tre dagar når man anhörigvårdarens månadslön. Därmed inte sagt att lägerledaren, vem som helst som är intresserad, är värd lönen. Däremot mera sagt om anhörigvårdarens läge. De betalar fullt pris på alla tillställningar, för de är varken arbetslösa (sic!) eller pensionärer. De betalar mer än en bruttodagslön för att ta sig till sta’n med buss (om de alls får göra det). För 400€/månaden i lön.
En naturlig följdfråga blir då: Borde de kunniga och erfarna närståendevårdarna bli ledare på barnlägren och lämna sina barn på anstalt under tiden? Det skulle ge dem två årslöner på 8 veckor. Samtidigt skulle ett kompetenslyft inom assistentkåren kunna ske, steg för steg. Att samhället skulle få stå för mer utgifter och att moralen hos närståendevårdarna inte skulle tillåta det, är en annan sak.
Vi har länge kämpat för en bättre lönesättning för personliga assistenter och för skolgångsbiträden. Vi har också offentligt stött dem i kampen mot snuttifierade arbetsförhållanden, permitteringar och mot bristen på ersättningar för obekväm arbetstid. Vi stöder dem i tanken på en helhetslön för lägren och för bättre anställningsförhållanden. Den kampen fortgår. Däremot är det skäl att kraftfullare tala i närståendevårdarnas sak i allmänhet och de livstida, heldags-närståendevårdarnas ersättningar och betingelser i synnerhet.
Känner beslutsfattarna till att vissa grupper av närståendevårdare jobbar heltid och livslångt med uppgiften för 400€/månad? Hur sover dessa politiker om natten? Dags att trappa upp ersättning enligt de facto vardagen och den individuella arbetsbördan, inte enbart enligt vårdtyngd.
Kiitos kirjoituksestasi. Tämä on niin totta. Komppaan täysillä ja kun muuhun en kykene niin jaan ainakin facessa.