Finland och Sverige är enligt PISA – mätningarna toppländer inom grundskolutbildningen. Vi kan vara stolta över resultatet, vår grundskola är bra. Däremot har vi inte en enda skolbok i någotsomhelst ämne för dem vars förstaspråk är tecken och andra alternativa kommunikationsmetoder (AKK, AAC). Det är en skamfläck för oss.
De icke-talande autisterna (med utvecklingsstörning), vilkas förstaspråk är tecken och bildstöd, har inte en enda skolbok idag på sitt modersmål – för hela sin skoltid. Lärarsituationen är inte mycket bättre. Ofta är det en före detta assistent som ver en natt inte bara blir klasslärare, utan specialklasslärare. Assistenterna kan ha en utbildning i bakfickan, men alltid omfattar den inte tecken, bildkommunikation, AAC-hjälpmedel, autism, utvecklingsstörning, bemötande eller specialpedagogik. Som lök på laxen är det mycket sällsynt med (svenskspråkig) talterapi, nästan non-existent då det gäller lagstadgad tecken- och kommunikationsutbildning samt AAC-hjälpmedel för barnen. Orsakerna står att finna i ignorans, nonchalans och bristande ledarskap.
Undervisningen sker på lösa lappar, en långsam, klumpig och alltid inte så hygienisk metod. Flexibiliteten i och omfattningen av undervisningen är låg och barnen tenderar att cementeras på en alldeles för låg nivå i förhållande till sin inneboende kapacitet. Materialbristen är inte de engagerade vikariernas eller de snuttifierade assistenternas fel. Blicken vänder sig till tjänstemännen och till politikerna. Var är etiken, böckerna eller Plan B framom axelryckningar och tystnad? Skall all materialproduktion faktiskt vara lönsam och ske via kommersiella förlag?
I brist på böcker – och som komplement till böcker – lösa bokstäver och ord, laminerade kort, Symbolskrift och lagringsproblem
Specialbarnen saknar ett tillräckligt antal datorer i klassen. För både sin kommunikation och för sin undervisning är de barn som antingen har en PC eller en Ipad från habiliteringens/socialens eller skolförvaltningens sida ett lysande undantag. Läget blir inte mindre komplicerat av att upptagningsområdet omfattar flera kommuner (som inte alltid vet vad de köper). IT hör till undantagen också i klassen. Den som finns, utnyttjas stelben eller inte alls. Existerande delar kan, pga teknikaliteter, inte alltid ens kombineras. Annat kan inte kombineras pga brandmurar. Specialbarnen går i ett slags lösöresskola och de lever i en konstant googleöversättning pga haltande bruk av tecken och bilder, talapparater och talsynteser. Undervisningen är i mångt och mycket i praktiken finansierad och beredd av familjerna. Undervisningsprogram för datorer bör ägas i tripletter och det är oklart vem som står för kostnaderna och för individualiseringen av övningsblocken. Den stolliga praxisen med tre (eller i praktiken noll) CD:n för en elev – plus familjens privata, hemma, med en individualiserad meny. Den förklarande logiken kring ’tripletterna’ betyder ungefär det här
• Habiliteringsenheterna och datateken har sina program för utlåning, barnen får testa dem hemma under några veckors tid – det är en fungerande service, men
• Programmen lånas ej åt skolan (varken för bekantskapande eller för bruk)
• barnens program, lånade eller ägda, får inte användas i skolan på skolans datorer, men på ev egna datorer – men då kan lånta ex tappas bort eller allt gå sönder och vem ansvarar då?
• skolan får bara använda skolans program – men inte ens i misstag på barnens egna datorer (och var hör skolan om existerande program?)
• ungarna har inga skoldatorer, möjligen jobbar man på klassrummets enda dator, den som även de vuxna använder. Ofta är datorn barnets egen – det må sedan vara en talsyntes (som används klokt och mångsidigt ur ett levnadsperspektiv, dvs ’fasligt’ ut ett logopedperspektiv – eller ensidigt som en bortglämd talsyntes utan koppling till varagen) eller en laptop som kommunen (ofta en annan kommun än skolkommunen pga länet som upptagningsområde till specialundervisinngen) eller familjen köpt
• ungarna tenderar att inte få program någonstansifrån – skolbyråkratin känner inte till programmen eller apparna eller anser programmen och apparna vara underhållning. Socialen ser inget behov alls, programmen är ju på sin höjd underhållning. Skall man ha ett program, får det räcka i åratal. Få kommuner köper någonting alls. Det är familjerna som står också för undervisnings- och kommunikationsteknologin, fast vi har en gratis grundskola och fast andning, ätandet och yttranderättenn kan anses vara mänskliga grundrättigheter. De flesta familjer är ändå nästan lika uptodate som habiliteringsenheterna (ibland några steg fröe desamma) – skolorna och kommunerna kommer upp till ett decennium på efterkälken
• till syvende och sist är det föräldrarna som ekonomiskt pungslagna inhandlar allt: datorerna, hjälpmedlen och programmen – efter att ha bollats runt i byråkratin ett par år med vad det innebär av tillväxtfönster som stängs och kostnader för alla och envar
Då det gäller kommunikationshjälpmedel fastnar barnen i byråkratins snårskog och krav på ’rumpan först upp i trädet’ alternativt ’produkt söker marknad’ – eller så ramlar barnet mellan de olika kostnadsställena inom samma kommun pga enheternas revirstrider eller ofullständiga kunskap om vad AKK egentligen är frågan om.
Det är inte bara skolböckerna som fattas inom specialundervisningen. Mycket kunde underlättas och kompletteras om man hade tillgång till modern specialpedagogisk syn och undervisningsteknologi – AKK-specialpedagogik. Se artiklarna om AKK-specialpedagogik och om tecken och kommunikatonsundervisning i rutorna intill på denna webbsida. Resultaten av pilotprojektet är sporrande.
Myndigheterna kunde redan med tecken och bilder i Lexia (och en långvarig finansiering) föda skolbokssurrogat för de tecken- och bildstödskommunicerande specialbarnen i alla ämnen. En fungerande helhet för låg- och högstadiet borde vara lika naturlig i också i bokväg från Utbildningsstyrelsens sida som grundkurserna i våra minoritetsreligioner. Vi hoppas AKK-språkiga skolböcker dyker upp – snart!
Datorisera och effektivera undervisningen, tillför ljud och arbetsro – ens som skolbokssurrogat
Ungarna kommer inte i åtanke för datorer eller Ipads då byråkraten tycker ’dom’ inte är något värda och för att ’dom’ inte ens kan knäppa en knapp – underförstått, hur skulle de då klara av en dator, den kostar och förr var den lyx. Alla hjälpmedel var fruktansvärt dyra och stigmatiserande – må de förbli så – inte skall ’dom’ komma in på konsumentmarknaden och smälta in bland folk – då är det ju inget HJÄLPMEDEL mera, utan en ’mojäng’ (och sådana får ju nog alla tammef-n skaffa själva). Känns det igen?
.
I samma veva kunde kommunikationen kanske uppdateras till pågående sekel – billigt, bekvämt och non-stigmatiserande
Yttranderätten är en av våra grundläggande rättigheter. Vi har ett moraliskt ansvar för de svagaste i samhället. Med enkla medel kunde vi underlätta kommunikationen och höja kvaliteten på specialundervisningen
Det skulle vara nyttigt för alla grupper av anställda att se möjligheterna med AKK-specialutbildning och med alternativa kommunikationsmetoder för barnens utveckling och framtida liv som en helhet. Det gäller läkare, logopeder, skoldirektörer, special(klass)lärare, psykologer, terapeuter, datapedagoger, skötare, assistenter, dagis-, eftis- och fritidspersonal, socialarbetare och andra hugade från verkstadsgolvet till ledningen och politiker. Anhörigexperterna och brukarna känner ofta väl till sina behov i den här riktningen och uttrycker sina önskemål med omsorg. De välkomnar tanken med öppna armar. Vi är ljusår från det optimala läget pga ignorans och en inhuman ransonering av yttranderätten och rätten till ett eget liv. Med enkla medel kunde vi underlätta situationen avsevärt – bara vi gör det samstämmigt.
Terry (Thérèse) Grahn
M.A., beteendevetare, pedagog, MBA(Henley), specialsjukskötare, lobbare och anhörig,
utbildad utbildare, handledare och konsult i AAC/AKK (lo-tech, hi-tech), tecken, TAKK , AAC-specialpedagogik, oralmotorik, bemötande, omsorg, substans och process
Twitter AAC_Terry
www.puheoikeus.fi (Right to talk, yttranderätt)
FOTON: Terry Grahn
SYMBOLER: Widgit Symbolskrift, Boardmaker och Proloquo2Go
