Reformen riskerar att skrota sådant som fungerar i Grankulla. Socialvården, den del som gäller de utvecklingsstörda och autisterna, omsorgen, hör inte hit.
Varje reform som skulle bidra till att etablerad lagstiftning följdes, vore bra. Varje reform som skulle innebära att god service, jämlik service i slutändan, Plan B om exakt samma inte kan ges på två språk, definierades, är att välkomna.
Tyvärr är detta inte reformens avsikt. Det är det sällan i lådleks-Finland. Tvärt emot bla Paul Lillranks tips, börjar man inte med att definiera frågorna innan svaren dikteras.
Socialvården i Grankulla fungerar inte alls för utvecklingsstörda autister. Det gör inte Kårkulla, FDUV, utbildningssektorn, habiliteringen, hjälpmedelsinsatserna och många fler instanser heller. Vi lever i ett (delvis självproducerat, delvis i brist på skalfördelar och ignorans åstadkommet) kompetens- och människorättsvacuum på svenska för grupper av funktionshindrade jämte familjer. Ett enkelt knep på kommunnivå vore att lagenligt följa Jaatinens serviceplaneblankett och att i vardagen införa tecken, AKK och AKK-specialpedagogik©. det sistnämnda skulle kräva en total revision av utbildningen för alla yrkesgrupper inom habilitering och utbildning, från assistenter, via terpauterna till lärarna och deras utbildare. Då man stampat på stället och haft personalomsättning eller brist på sådan, har man missat utvecklingen på finska och på andra språk. vi rör oss redan i ett område där familjerna tvingats överta samhällets ansvar, på egen bekostnad och till ett högt pris. Värdet på en anhörigvårdares jobb för en autist är 240.000 euro/år och som inkomstbortfall kan motsvarande summa förekomma samtidigt som familjen tar hand om alla kostnaderna till ett pris för hälsa, välstånd och kommande pensioner, livslängd. Inte bara för de mänskliga rättigheternas skull för autisterna bör servicen radikalt förbättras på svenska. Ett allmänt samtalsämne bland föräldrarna är drömmen om att leva så länge att man dör dagen efter sitt barn. Så illa är det ställt. Familjer går under i alla kommuner idag inom autismvården. Värst är det för de icketalande, de är predestinerade till vårt nyanstalttänkande och en bottenlös fattigdom (tillsammans med minst en förälder). Detta samtidigt som kommunerna köper sig fria med ett avlatsbrevsliknande anhörigvårdarbidrag på 400e/månad så att man sedan kan två sina händer och hoppas på det bästa.
Det som en reform av socialvården behöver, är en definition av god omsorg och av hur de mänskliga rättigheterna och lagarna äntligen avses förverkligas i realtid. Det gäller nämligen den enda sektor man hittills, i decennier, kunnat skippa utan straff – och därmed också gjort.
Breakeven för en anhörigvårdare för autister går vis trettondagen. Därefter borde / kunde familjen lämna in sin familjemedlem till vård i kommunen – om etiken vore i paritet med kommunernas.
Frihetsgrader att producera tjänster som är likvärdiga i slutändan, om och inte kloner av de finskspråkiga, är en annan sak att först garantera innan en fusion äger rum. risken finns ju att Esbo sköter svenskan byråkratiskt och med vänster hand och att man mer och mer kollar kostnaderna per capita eller definierar tjänster enligt diagnos och inte individ. Inte är Esbo en oas för autisterna, på något språk.
Esbo är en tungrodd byråkrati. Det gör inte livet som handikappad lättare. Grankulla kunde känna itll alla sina 37 specialfamiljer (antalet för 5 år sedan) personligen och bedriva uppsökande verksamhet. Det har man valt att ite göra. Det är, tvärtom, flera års ledtider för ens att åstadkomma ett möte, mer för att få ett nej på lagstadgad service – också där.
Det finns åtminstone en nyttig blankett i landet. Den heter Palvelusuunnitelma och finns översatt till svenska på puheoikeus.fi – använd den till punkt och pricka, så når vi lagens nivå. Bollen är i kommunernas händer. Sker en kommunfunion, se då i förväg till att ens infran funkar för de funktionshindrade i Grankulla mfl kommuner. För blanketten, kolla http://www.jaatinen.info/jaatisvinkit.html
Klassiskt i lådleks-Finland: först planeras social- och hälsovårdsreformen och man tutar ut att tex Kårkulla skall läggas ner – detta utan att ha något fungerande i bakfickan.
Det är en realitet att många familjer är rädda för och skyr Kårkulla och att samkommuner hör f-n till då de drabbas av rätt usel ekonomi och av ett politiskt beslutsfattande långt ifrån primärkommunen och som direkt återspeglar det nationella valresultatet. Man kan, krasst sagt, få personer i styrelsen som dragit nitlotten i uppdragsfördelningen, som inte är intresserade av omrosg eller av språket. Man väljs ju in enligt landets valresultat, inte tex Folktingets. De svenskspråkiga handikappade är mycket utsatta av flera skäl.
Dagens bud kommer att skrämma iväg delar av den kompetens som ännu finns inom Kårkulla, sannolikt i riktning Folkhälsan eller till finska arbetsgivare.
Direktör Marjamäki (Kårkulla) har (med bakbundna händer) satsat på vissa krafttag som är lyckade, men inom autismvården är hela svenskfinland under isen. Vad vi behöver, är en genomtänkt autismvård och då är vi redan ute i sista valetet. Kompetensen inom Ankdammen har eroderat det senaste 10-15 åren.
Utan attnågot definierar god vård, tillämpar gällande lagstiftning eller besitter modern kompetens, kommer vi att för gott lämna de autistiska personerna vind för våg om Kårkulla läggs ned och verksamheten splittras utan en fungerande helhet i bakfickan innan detta sker. Vi har färre skalfördelar och politikerna ser på per capita kostnader. Track recorden hittills är inte smickrande för politikerna eller tjänstemännen på svenska.
Vad man borde göra är att definiera vad jämställd service är och så borde kompetensgapet akut fyllas. Nödlösningar är Serviceplanen enligt lagen, autonomi för Plan B på svenska och något slag av ekonomisk garant för det alla instanser de senaste åren trappat ned med: autisternas och de AKK-språkigas mänskliga rättigheter. Annars tvingar vi familjerna att emigrera. Det sker redan då också Ankdammen övergett de sina, de svagaste.
Kårkulla är inget gyllene kompetenscentrum. Det är ingen annan aktör eller det samfällda autismkunnandet heller. Att samverka över språkgränsen är en idé bland många, inte minst söderut, men det kräver att kompetenser och att servicen definieras, inte att organisationsscheman ritas och per capita -anslag definieras. Det är behoven som skall ligga till grund för verksamheten och lagen som skall (äntligen) tas i bruk – oavsett var. Man kunde tex
lära sig AKK av familjerna.
Leave a Reply