(1) Kommunikationshjälpmedlen och specialpedagogiken hör ihop.
Kommunikationshjälpmedlen och specialpedagogiken hör ihop. Kommunikationshjälpmedel behövs i pluralis, både som hi-tech och som lo-tech, precis som fallet är med skor eller med rullstolar. Tecken och bildkommunikation skall läggas in i alla undervisningsmaterial. Kommunikationen och inlärningen lever inte skilda liv.
Bekanta dig med Puheoikeus.fi:s metodik, AKK-specialpedagogiken©. Vi lägger in tecken och symboler i alla undervisningsmaterial och vi gör skolbokssurrogat åt de icke-talande, utvecklingsstörda eleverna. Vi lägger in allmänbildning, människorätts-, arbetslivs- och handikappfrågor och -ordförråd i alla kommunikationshjälpmedel. Genom brobygget mellan AKK och specialpedagogiken har vi märkbart höjt produktiviteten i specialundervisningen.
(2) Om individen kan peta sig i näsan, är pekplattan (iPad) lämplig som hjälpmedel.
Om individen kan peta sig i näsan, är pekplattan (iPad) länplig som hjälpmedel. Det är betydligt lättare för många specialbarn att använda en pekplatta än att vända sidor i en bok eller i en pärm. Den sk Stora kommunikationsboken (Iso-AACi, Super-AACi) och liknande kommunikationspärmar/-böcker är enligt den feedback vi samlat in så kallade ”communication stoppers” (kommunikationen avstannar, som i en vägg, av de otaliga och klumpiga sidbytena. De är illa omtyckta förutom användningen parallellt med andra hjälpmedel, bl a för avlägsna anhöriga. Det är otympligt att använda och att släpa på kommunikationspärmarna. Den tyngsta väger 800 gram utan omslag. Som primärt hjälpmedel lämpar de sig för ytterst få personer. De baserar sig också på ett felaktigt tänkesätt. Kommunikationen och interaktionen är inte synonyma med en tematisk ordbok eller talat språk där man väljer ord skilt ur varje ordklass under satsens gång (med substantiv, verb, pronomen mfl) eller där varje sammanhang har ett eget kontext.
Kontexten underlättar kommunikationen ifall samtliga ord som behövs också finns inom kontextet. Då upprepas orden ofta och pärmen blir tjockare och tjockare. Då kontextens antal närmar sig 150, är det svårt t o m för författaren att hänga med. I de nuvarande kommunikationspärmarna hittar brukaren inte det man söker, pärmarna levereras ju utan innehållsförteckning. Tanken bryts mitt i meningen. Alla klarar inte heller av att producera fullständiga meningar. Det förekommer också en mycket begränsad möjlighet till successiv inlärning, inte minst för att ordförrådet är så litet. För en gravt talhandikappad är det inte ett självändamål att behärska språkets struktur till fulländning. Det viktigaste är att ha en äkta interaktion och att få sin röst hörd. Mapparna cementerar barnen på en elementär nivå redan gällande ordförrådet, och brukaren hindras att använda ord som redan behärskas, men som ingen kommit på att skriva in i pärmen. Nyinlärningen begränsas. Varken unga eller vuxna vill använda sådana böcker. De ogillar också sådana datatekniska hjälpmedel som förutsätter programmering å annan ort och mycket tid, inte minst om detta är klumpigt och jobbigt, ett slags relikt från forna tiders logopeders maktapparat, ett slags elfenbenstornstänkande.
(3) Apparna, tecknen och AKK öppnar en ny värld för de gravt talhandikappade autisterna och de utvecklingsstörda.
Apparna, tecknen och AKK öppnar en ny värld för de gravt talhandikappade autisterna och de utvecklingsstörda. I ett nafs kan man avancera från ”Jag vill ha banan” till att tala om och lära sig kring allt mellan Runerberg och klezmer – förutsatt att man programmerat in allmänbildning i ”dumburken”. Programmeringen inom appvärlden är enkel, snabb och bekymmerslös. Ett helt kontext med hundra ord eller satser kan tex programmeras in medan man väggklättrar, mellan varven, fast man säkrar och fungerar som picnic-kök.
Undervisningen och kommunikationen förädlas och mängden anfall av frustration och raseri minskar. Anfallen är ju ofta en följd av vår misslyckade kommunikation och/eller vår ignorans kring visuella budskap. Det är en del av den funktionshindrades rättigheter och i enlighet med vårt eget intresse att vi inte på felaktiga eller lösa grunder medicinerar eller bestraffar fel person.
(4) Valet av kommunikationshjälpmedel beror på brukarens behov, användning och commitment.
Valet av kommunikationshjälpmedel beror på brukarens behov, användning och commitment, inte på en ransonering av ord eller apparatur. Peklpattorna (iPad) kostar en tiondel av de traditionella, monopolprissatta, hjälpmedlen, samtidigt som de ger mer än tiofaldig nytta. Varför rekommenderas de inte? Ofta är motiveringen att ”de inte kan”, i andra fall heter det att ”iPaden är en konsumtionsvara”. Det finns bevis från vardagen av ett lyckat och intuitivt bruk av pekplattorna. Av någon orsak når feedbacken inte våra fem-sex olika ”kompetenscenter”, vilka jobbar delvis med fel saker, ofta parallellt med och konkurrerande med varann, så att det uppstår luckor emellan aktörerna). Vi gör dubbelt arbete och fel arbete, men vi ransonerar nitiskt.
Enligt både vår erfarenhet och vår uppfattning, vill familjerna ha bara det de verkligen förbinder sig till. De använder inte sådant som de ogillar, sådant som är klumpigt och som ingen annan går med på att använda.
(5) Kärnordförrådet utgör basen för kommunkationen, oavsett kontext.
Kärnordförrådet utgör basen för kommunikationen, oavsett kontext (sammanhang). Alla kommunkationshjälpmedel borde ha ett kärnordförråd (Core Vocabulary) som bas. Detta utgörs av språkets 100-500 vanligaste ord och fraser. Därifrån skall förgreningarna ske till kontext, situationer, fraser, ordböjning och (i värsta fall) satsstrukturer, dvs grammatik. Brukaren måste kunna få delta i alla slags diskussioner, oavsett vad man talar om eller var man är. Till detta behövs ett kärnordförråd. Då man vill bredda diskussionen, klickar man sig djupare inom applikationen. Vi inleder inte diskussionen via ordklasser. Det skulle inte falal någon in att bygga en kommunikationsapp enbart på grammatikalisk botten, åtminstone inte för specialbarnen som inte behärskar språkets struktur. Varför görs då appar och andra hjälpmedel som baserar sig på substantiv, verb och ”de överlopps orden” = gruppen ”korta ord”? Enligt vår erfarenhet hemfaller (st)hjälpmedelscentralerna åt just detta.
Bekanta dig med med följande aktörer: Prentke & Römich (dyrt, men fungerande PC-material) och appen ”Speak for Yourself” ($200, dvs en nolla mindre än PC-hjälpmedlet), Gail van Tatenhovens föreläsningar och material och på bevis på hur väl kärnordförrådet fungerar. Då man ger modell, ”promptar”, är det en god idé att följa tänkesättet kring Aided Language Input (ALI), så att arbetet efter upphandlingen sker effektivt. Det är just här vi behöver långsiktiga och kompetenta insatser i form av kontultation och handledning. Själva utvärderingen och utprovningen borde ske snabbt, all energi behövs på ibruktagningen och på utvidgningen av användningen. I detta skede behövs modeller från de vuxna, minst x20/timme, hela dagen, inte under skilda kommunikationstimmar. Ger man modelll så här mycket, garanterar man bara att barnet får lika mycket input som ett ”vanligt” barn. Då ger man inte ännu något extra stöd! 
Ungarna skall inte bevisa vad de kan innan de får prova hjälpmedel. Tyvärr ransonerar vi ord och hjälpmedel och tvingar barnen att ta i bruk fel apparater som mellanstationer på vägen till det familjerna känner för. Detta innebär käppar i hjulet på vägen till en fullvärdig kommunikation. Med motsvarande logik om att behörska något innan man får prova saken, borde vi göra koncernbokslut innan vi får se en Excel-demo eller köra på i trafiken innan bilskolan tar emot oss. Det är upp och nedvänt, för vi borde ju, precis som för talande barn, ge modeller och utvidga ordförrådet och utrycksförmågan, minst x20/timme för att barnen skall få samma som en ”vanlig” ett och ett halvt -åring.
(6) Ordförrådet ransoneras inte.
Ordförrådet ransoneras inte. Valet av kommunikationsredskap baserar sig inte på existerande ordförråd eller erfarenhet av en viss apparat. Brukaren behöver ett stort ordförråd och en möjlighet att påvisa också sådan språklig färdighet som de vuxna inte är medvetna om då hjälpmedlen ofta är så begränsade. Brukaren borde också få lära sig mer av andra, genom goda exempel på hjälpmedelsanvändning och kommunikation.
Vi säger aldrig åt ”vanliga” barn att vi inte talar om något tema eller ord förrän barnet går i Åk7, varför gör vi det då det gäller barn med ett unikt språkbruk?
Vi utvidgar medvetet små babyers (hörda, passiva) ordförråd. Varför är då motsvarande aktiviteter för ett specialbarn ”medicinskt” förbjudna?
(7) Alla skolämnen, arbetsrelaterade ord och allt annat som kan deriveras ur UN Enable (de mänskliga rättigheterna för handikappade) inkluderas i ordförrådet.
Alla skolämnen, arbetsrelaterade ord och allt annat som kan deriveras ur UN Enable (de mänskliga rättigheterna för handikappade) inkluderas i ordförrådet. programmera in alla skolämnen i kommunikationsappen. Kommunikationen och undervisningen kan inte leva separata liv. Barnet har bara ett liv.
Alla de teman, ord, bilder och tecken som undervisningsplanen och allmänbildningen kan tänkas omfatta, programmeras in i samtliga till buds stående kommunikationshjälpmedel. Egna filmer och foton kompletterar givetvis detta.
Upplägg för mänskliga rättigheter och för övergrepp behövs i alla kommunikationshjälpmedel så att man kan reda ut vad som hänt eller vad personen är berättigad till, men inte får. Då undviker vi medicinering och bestraffning av fel person.
(8) Specialisterna behövs till att trygga ibruktagningen och en långsiktig konsultering i syfte att bredda bruket av hjälpmedlen.
Specialisterna behövs till att rtygga ibruktagningen och en långsiktig konsultering i syfte att bredda bruket av hjälpmedlen. Idag använer vi tid på utredningar och på ransonering av förlegade material, samtidigt som handledningen försummas. Vi borde vända på steken och först (snabbt) skaffa apparaturen, för att sedan intensivt och målmedvetet initiera en veritabel kommunikationsoffensiv.
Anskaffningen och utprovningen är en minimal del av den hjälp som behövs. Krafterna borde användas på att ta i bruk apparaten och på att lära både ut och in hur bruket kan utvidgas. På bilden till höger syns modellgivningen (prompting) som beskrivs närmare i punkt (9). Tillsammans med eleven kan vi diskutera och visa modell genom att trycka på udda ord. Vi behöver inte spela upp hela meningar. Med talande knappar, blir diskussionen förtydligad också via enskilda ord.
Modellgivningen berör också inlärningen av djup (ett utvidgat ordförråd, konjugering mm) inom appen, bruket av kontext och, inte minst i början, en introduktion av ord och hur dessa används, gärna med många exempel på detta.
(9) Vår uppgift är att ge minst 20 modeller för bruket av hjälpmedlet – per timme.
Vår uppgift är att ge minst 20 modeller för bruket av hjälpmedlet – per timme. Gapet mellan de ”vanliga” barnen och specialbarnen/de svagt kommunicerande ökar varje dag då vi inte umgås med dem på samma sätt som med andra barn. Autistiska barn lever i en tyst omgivning. Av någon orsak tystnar de vuxna då barnet inte talar. De vuxna inväntar initiativ från barnets sida. Man tecknar inte först. Eller så använder vi kommunikationshjälpmedlen slumpmässogt och oregelbundet – för våra egna behov.
Om vi talar med ett ”vanligt” barn 8 timmar per dag under ett och ett halvt års tid, åstadkommer vi 4.400 timmar prat. Med specialbarnen nöjer vi oss ofta med totalt tio minuter av kommunikation på samma tid! Om vi hemfaller oss åt detta, måste barnet fylla 84 år innan det utsatts för lika mycket prat som en småtting.
(10) Lär dig mer genom att samla feedback av brukarna och låt brukarna leda utvecklingsarbetet.
Lär dig mer genom att samla feedback av brukarna och låt brukarna leda utvecklingsarbetet. Samla in feedback och information och lär dig av detta. Låt brukarna t o m leda utvecklingsarbetet och fokusera själv på att trygga finansieringen och genomförandet. Brukaren behöver känna att habiliteringen hänger med och att aktörerna inom habiliteringen satsar på att få och på att uppråtthålla en långsiktig finansiering. Enheterna och specialisterna borde inverka på samhället, ifall det inte förekommer finansiering eller kompetens till behövliga, rätta serviceformer.
För oljud och ställ dig på barrikaderna ifall ni inte har verksamhetsförutsättningar eller en långsiktig service eller om du upplever att ni lämnar AKK-brukarna vind för våg. Gå till din chef med dina nödrop och förbättringsförslag. Skriv i tidningar och till beslutsfattare.
Du har ansvar för dina klienter, elever, patienter. Ordna samarbetsmöten, från vilka ingen går hem innan man har en lösning och en tydlig plan för fortsatt aktivitet. Att lägga ned en serviceform eller att minska personalmängden hjälper inte en målgrupp som inte heller idag har en röst .
Be om hjälp av oss. Med ordet ”oss” hänvisar vi till Puheoikeus.fi:s erfarenheter och till andra aktörer som redan nu utvecklar verksamheten inom tecken, AKK och specialpedagogik. Kort sagt: yrkeskunskapen ligger i fusionen av dessa. Därför utvecklade vi metodiken och tänkesättet AKK-specialpedagogik© (AAC-erityispedagogiikka©, AAC Special Education©).
Om du är intresserad av vilka ord som utgör ditt modersmåls 100 vanligaste ord, googla det. Här invid finns ett exempel på dagisbarnens hundra vanligaste ord, några namn inkluderade. Oberoende av om du satsar på 100 eller på 500 nyckelord, lönar det sig att inleda verksamheten där. Det gäller all språkundervisning, också studier i främmande språk.
Sunt bondförnuft? Tag kontakt för att få rätsida på tänkesättet, det som idag tröttar ut alla.
Källor:
Speak for Yourself (6), Prentke-Römich (5a), Gail van Tatenhoven (5a), PrAACtical AAC, DART (10b), One Kids Place/La Place des Enfants (8, 9), Puheoikeus.fi (1a, 10B Hit the Papers) ja Terry Grahn (1b, 2, 3, 5b, 7, 10a). (Placeringen i texten nämns inom parentes)
Bilder också från: FH/KommCe (2a), Lexia (1b), Papunet (2a), Proloquo2Go (2a, 4), SPSM/Ritade tecken (2)
Hei, voitko kertoa parhaan suomenkielisen appsin ipadiin ( kommunikaatioon, autistille)?